En utlandssvensk om politik och filosofi

2006-07-16

Rands riktighetskriterium

Ayn Rand förespråkade perfektionistisk, egoistisk konsekventialism. I det här inlägget klassificerar jag Rands normativa teori och formulerar hennes riktighetskriterium.

Ayn RandEfter att ha snöat in mig litet grand på Ayn Rands (1905 - 1982) tänkande, börjar jag att känna mig övertygad om vad hon egentligen förespråkar. Det här inlägget handlar om Rands normativa teori. För att motivera min tolkning av hennes riktighetskriterium, börjar jag med att klassificera Rands teori i följande tre dimensioner:
  1. teorityp
  2. axiologi och
  3. omfång.
Teorityp
Det tycks i dag finnas fyra typer av rimliga normativa teorier:
  1. konsekventialism
  2. deontologi
  3. rättighetsetik samt
  4. dygdetik.
Ayn Rand tillhör den konsekventialistiska skolan. Jag definierar konsekventialism så här:
konsekventialism är den typ av normativa teori enligt vilken det handlingsalternativ är riktigt som är ett av de högst rangordnade i en rangordning med avseende på handlingsalternativens utfall.

Min klassificering skiljer sig från Nozicks och Österbergs. Enligt dem förespråkar Rand en blandad teori. Jag har skrivit om deras tolkning i inlägget Rand var visst egoist!. Själv anser jag att det är rimligare att tolka Rand så att det bivillkor dessa filosofer tillskriver henne snarare är en del av det handlingskriterium som hon härleder ur sitt riktighetskriterium.

Axiologi
Axiologi är läran om vad som är värdefullt. Konsekventialister brukar vara antingen hedonister, preferentialister eller perfektionister. Ayn Rands normativa teori är perfektionistisk. Min definition av perfektionism:
perfektionism är den axiologiska teori enligt vilken vissa tillstånd gör en persons liv bättre trots att de inte nödvändigtvis ökar personens välfärd.

För Rand är en handling bättre än sina alternativ om den i högre grad leder till ett blomstrande liv (för den som utför den).

Omfång
Med omfång, slutligen, avser jag vilka ting som kan vara föremål för moraliskt handlande, det vill säga vilka ting som besitter vad som på engelska kallas "moral considerability". Det moraliska omfånget begränsar sig i Rands teori till den handlande själv. Låt oss kalla teorier med ett sådant omfång egoistiska. Min klassificering överensstämmer på den här punkten med Tännsjös, som jag skriver om i inlägget Tännsjös sågning av Rand.

Riktighetskriterium
Om min tolkning är riktig förespråkar alltså Rand perfektionistisk, egoistisk konsekventialism. Rands riktighetskriterium lyder:
en handling är riktig om och endast om det inte finns något annat handlingsalternativ som leder till ett mer blomstrande liv för den handlande.
_____
Tidigare inlägg om Rand:Nyckelord (Bloggar): , , ,
Nyckelord (Technorati): , , ,
Andra intressanta inlägg.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Skulle inte riktigt kalla mig väl förtrogen med Rands filosofi, snarare i en pågående process för att bli det..

Ditt resonemang ser riktigt ut. Den konsekventialistiska principen bör som du säger bedömas efter en rangordning av utfall. Härmed kan dock inte härledas att jag exempelvis får mörda för att maximera utfallet (vilket visserligen är en motsägelse mot sitt förnuft). Frångår man "standarden" har man dels ingen rätt till sitt eget liv som mål och mening, dels är man heller ingen människa i metafysisk mening.

Det är kanske också viktigt se att Rand differentierar "standard" och "purpose" för värden. Standarden för värden bör vara människans liv. Meningen med värden bör vara ens eget liv.

Skillnaden mellan standard och mening/mål är följande. Standarden är abstrakta principer som är gemensamt för alla människor, en måttstock för att kunna uppnå ett specifikt mål/mening. Det som behövs för att människan ska kunna överleva i egenskap av att just vara människa är alltså den princip som är gemensam (handla efter förnuftet). Målet och meningen är att applicera denna princip på ett konkret mål, sitt eget liv som rationell människa (rationell eftersom detta följer av standardens mått) och tillhör varje människas individuella uppgift. Därav följer att inse den objektiva verkligheten och bearbeta den, A är A, logik etc.

Ditt axiologiska resonemang ser också ut att vara riktigt. Dock så anser jag själv att den perfektionistiska teorin är något motsägelsefull. Ens liv blir bättre men ens välfärd ökar inte? Materiell välfärd är definitivt inte det enda man bör sträva efter i sina val. Lycka ligger som tur är inte bara i materia.

Det moraliska omfånget stämmer också. Det HÖGSTA värdet i omfånget bör definitivt vara sitt eget liv men detta är ju inte det enda som omfattas av det. Värdehierarkin placerar det egna livet högst upp och allting som hamnar under livet i hierarkin, utgår ju i sig från det egna livet.

En person bör alltså också handla efter att tillgodose de underliggande värdena som gör det högsta av alla värden, personens eget liv, bättre. Med detta synsätt ligger ju inte bara ens eget liv i omfånget även om det ultimata resultatet av handlingarna strävar efter att förbättra ens eget liv.

Slutligen håller jag även med om ditt riktighetskriterium. Målet och meningen är alltid sitt egna liv, även om andra, underliggande värden i hieararkin (exempelvis vänners) förbättrar det högsta värdet, det egna livet. Vänner har man för att man mår bra utav det. De man inte mår bra av att vara med är heller inte ens vänner.

Man bör dock vara noga med att applicera dessa kriterium efter Rands syn på "Man qua Man" dvs Människans överlevnad som människa. Rand differentierar "Homo Sapiens" från Människa. För att upprätthålla sin status som Människa måste man använda sin hjärna och förnuft.

Tar man dessa kriterium lösryckta kan det se ut som om Rand också kan förespråka att offra andra för sig själv, vilket inte en rationell människa kan göra.

Resultaten följer logiskt av Rands grundsyn på människan och människans, enligt henne, enda absolut, förnuftet. Vägrar man använda det och applicerar standarden för värden endast på sig själv, då är man heller ingen Människa.

Därför måste man se hennes teori som en integrerad helhet och inte lösryckta ur dess sammanhang (vilket förövrigt också gäller sitt egna liv).

Daniel Eriksson sa...

Tack för granskningen av min tolkning! Jag tycks i alla fall inte vara helt fel ute.

Härmed kan dock inte härledas att jag exempelvis får mörda för att maximera utfallet

Som jag tolkar Rand anser hon att man bör tillämpa ett antal dygder för att ens handlingar ska närma sig det idéal som handlingskriteriet uppställer. Hon räknar upp dygderna i Galts tal.

Ens liv blir bättre men ens välfärd ökar inte?

Som jag uppfattar Rand anser hon till exempel att ett produktivt liv är bättre än ett icke-produktivt liv oavsett den njutning eller tillfredsställelse ett produktivt liv kan medföra.

Anonym sa...

"Som jag tolkar Rand anser hon att man bör tillämpa ett antal dygder för att ens handlingar ska närma sig det idéal som handlingskriteriet uppställer. Hon räknar upp dygderna i Galts tal."

De dygder som som förespråkas är just de som Rand anser att en människa bör härleda från hennes diskussion om "man qua man". "Man must choose his actions , values and goals by the standard which is proper to man, in order to achieve, maintain, fulfill and enjoy that ultimate value, that end in itself, which is his own life. Value is that which one acts to gain and/or keep - virtue is the act by which one gains and/or keeps it". (The Virtue of Selfishness). Dygderna är alltså ett resultat av människans "standard.

2."Som jag uppfattar Rand anser hon till exempel att ett produktivt liv är bättre än ett icke-produktivt liv oavsett den njutning eller tillfredsställelse ett produktivt liv kan medföra."

Produktivt arbete är den process som alla människor behöver hänge sig till för att kunna överleva. Utan produktivt arbete är ett liv i grunden omöjligt.

Eftersom alternativet är ett icke-produktivt liv så behöver jag då ta från andra människors produktivitet för att överleva. Produktivitet behövs dock alltid. Det är inte rationellt att räkna med att alla andra kommer att komma till undsättning (detta är att parasitera på andra). Eftersom du inte kan ha några rättigheter till något som andra har skapat med sin produktivitet (och har rätt till för att förbättra sina egna liv) så är det mest rationella att försöka själv.

Produktivt arbete är även den mest självklara hyllningen till sitt eget förnuft. För produktivt arbete krävs just att förnuftet används, för att på bästa sätt kunna nå sina mål.

"Välfärds"-maximeringen bör grundas i människans förnuft och "standard". Gör den inte det så är den inte heller rätt. Det var egentligen inte meningen kritisera den perfektionistiska teorin. Det handlar bara om att jag värjer mig mot definitionen av ordet "välfärd" som något som kan gå emot "ett bättre liv". Förbättrar det inte livet frågar jag mig om det överhuvudtaget kan kallas välfärd. Antar att det endast handlar om en definition...