Harvardfilosofen Nozick hade samma uppfattning som Tännsjö om Rands argument för etisk egoism. Det framgår av Nozicks uppsats "On the Randian Argument" ur "Socratic Puzzles", som gavs ut 1997.
Nozicks artikel slutar så här:
[Syftet] var att utröna huruvida Rand, i sina publicerade verk, verkligen objektivt påvisar sina slutsatser. Det gör hon inte. [s 264]Nozick skriver om det argument som Rand framlägger i boken "The Objectivist Ethics" och i John Galts tal i kapitlet "Det här är John Galt som talar" i "Och världen skälvde" (det börjar på sidan 927 i min upplaga av "Atlas Shrugged"). Så här avslutas argumentet i "The Objectivist Ethics":
Den objektivistiska etikens grundläggande sociala princip är att precis som livet är ett mål i sig, så är varje levande människa ett mål i sig, inte ett medel för andras mål eller välfärd -- och därför, att människan måste leva för sin egen skull, utan att offra sig för andra eller offra andra för sig själv. Att leva för sin egen skull betyder att verkställandet av den egna lyckan är människans högsta moraliska syfte. [s 27]Rands slutsats är alltså att (1) ingen bör offra sitt liv för andra och (2) ingen bör offra andras liv för sin egen skull. För att nå fram till den här slutsatsen börjar Rand med att argumentera för premissen: (3) för varje människa är att leva och förlänga det egna livet värdefullt för henne.
Men Nozick påpekar [s 258] att (1) inte följer av Rands premiss. För att vi ska kunna sluta oss till (1) krävs någonting mycket starkare, till exempel: (3') för varje människa är att leva och förlänga det egna livet det mest värdefulla för henne. Problemet är att Rand varken hävdar någonting som liknar (3') eller än mindre tillhandahåller något argument för det.
Det är naturligtvis ett ännu större mysterium hur Rand sluter sig till (2).
18 kommentarer:
Även Bill Buckley, den amerikanske högerikonen, sågade Aynd Rand som han fann tråkig och humorlös.
Det Progressiva USA
Lennart:
Bill Buckley är kristen och utgår liksom Kant från traditionellt kristna värderingar. Ayn Rand är ateist och behöver inte sådan hänsyn. Hans förkastnade av den etiska egoismen har mycket med detta att göra. Dock verkar Rand och Buckley (och Kant) eniga i sin kritik av vänsterfilosofer i den mening att de alla förkastar en etik som rättfärdigar att människor används som medel för "samhället".
aqurette:
Dock verkar Rand och Buckley [...] eniga i [...] att de alla förkastar en etik som rättfärdigar att människor används som medel för "samhället"
Och Nozick.
lennart:
Strålande att få en kommentar från en av mina "bokmärkta" bloggare! Vi tycks ha en del gemensamt: jag har också bott i Taiwan några år.
"Det är naturligtvis ett ännu större mysterium hur Rand sluter sig till (2)."
Om du (som du själv erkänner) bara har skummat i ett kapitel av hennes etik så förstår jag att det ännu är ett "mysterium".
Varför inte läsa om hela filosofin (eller åtminstone hela etiken) och sedan bemöta det som du uppfattar som tveksamt? Att Nozick ogillar Rand (i det här sammanhanget) är ju inget nytt.
mk:
Anser du att Rand har ett bra argument för att ingen bör offra andras liv för sin egen skull?
Det är Rands argument Nozick talar om. Att Nozick ogillar Rand är fullständigt nytt för mig. Var menar du att han framför sådana åsikter?
"Anser du att Rand har ett bra argument för att ingen bör offra andras liv för sin egen skull?"
Har man en gång accepterat att ens liv är det högsta värdet och inget som bör offras för andra, då har man också erkänt att andras liv inte heller bör offras för en själv av precis samma anledning. Att offra andra för sig själv om man erkänt principen är att offra sitt förnuft (med vilket man insett principen om sitt eget liv som högsta värde för en själv och med hjälp av förnuftet alltså bör låta detta axiom vara objektivt gällande). När man ger upp sitt förnuft slutar man att vara människa i den metafysiska betydelsen.
Rands argument är också att andra människor faktiskt har potentialen att bli väldigt värdefulla för ens egna liv. Då är det inte rationellt att offra dem för en momentär vinst. Som Rand påpekar bör man inte resonera utefter enstaka situationer utan efter livet som helhet.
Poängen i hela resonemanget är den integrerade helheten som följer av den objektiva verkligheten. Bara för att jag vill vara bättre på att uppfinna glödlampor än Edison så är jag inte det. A är A och kan aldrig vara B även om jag råkar "känna" eller vilja det.
Att "vilja" något är inte ett tecken på att man bör agera. Det är ett tecken på att man bör sätta igång en tankeprocess för att utröna huruvida det man vill faktiskt också är möjligt att uppnå. Ta in verkligheten inte skapa den (vilket man försöker göra om man offrar andras liv för sitt eget). Använder man denna princip råder ingen konflikt mellan människor.
Ponera att jag själv vill upprätta en diktatur för att andra ska göra vad som är bäst för mig och har på så sätt möjligheten att tvinga dem till det (alltså offra andras liv för mitt eget). Skulle detta vara rationellt? Inte om jag inser att verkligheten är.
Faktum är att andra (med sitt egenintresse) skulle kunna försöka störta mig och ta tillbaka sina liv. Alltså kommer jag själv att löpa risk att bli offrad för andras intressen. Vad leder detta till? Paranoia och propaganda (observera vilken diktator som helst). Att vägra inse att man själv måste vara paranoid och leva i ständig skräck (inget rationellt beslut att vilja det) om man kränker andras rättigheter och offrar dem för ens egna intressen är irrationellt och återigen "context-dropping". Man måste se konsekvensen av sitt handlade över hela sitt liv, inte bara momentärt.
Därför är det rationella i sammanhanget icke-vålds principen. I ett helt fritt samhälle är det irrationellt att offra andra för ens egna intressen just därför att man själv då sanktionerar metoden ifråga och kan själv bli utsatt för samma sak och tvingas därmed leva i ständig skräck (irrationellt). Ser vi bortom den momentära vinsten, ser vi i ett längre perspektiv (egentligen över hela människans liv) är det alltså irrationellt att offra andra för ens egna vinning.
Man bör differentiera "offer-egoismen" från den rationella själviskheten. I ett fritt samhälle med en nattväktarstat, är den rationella själviskheten den enda princip som leder till att konflikter mellan människor försvinner. Strävar människan efter att använda sitt förnuft, alltid ställa frågan "varför?", alltid försöka ta in verkligheten, aldrig försöka skapa den, finns det ingen konflikt. Det är endast med subjektivitism som allas "egna" verklighet ställs mot varandras och konflikter skapas, och det är också endast då man kan anse att det är rationellt att offra andra för en själv. Men A är A. Aldrig B.
Det första argumentet är allstå:
(1) Har man en gång accepterat att ens liv är det högsta värdet och inget som bör offras för andra, då har man också erkänt att andras liv inte heller bör offras för en själv av precis samma anledning.
Det är inte något bra argument. Om en persons mål är den egna lyckan är det inte irrationellt att offra en annans liv om det gynnar den egna lyckan.
Det andra argumentet är att
(2) andra människor faktiskt har potentialen att bli väldigt värdefulla för ens egna liv. Då är det inte rationellt att offra dem för en momentär vinst.
För det första är det här inte något argument för att en handling är felaktig om den leder till att någon annans liv offras. Möjligen kan det vara ett argument för att man inte bör handla så att andras liv offras.
Men det är inte något bra argument för den senare tesen. I några fall är sannolikheten för att det andra livet kommer att bli värdefullt för en själv så låg att det är rationellt att offra dennes liv.
"Det är inte något bra argument. Om en persons mål är den egna lyckan är det inte irrationellt att offra en annans liv om det gynnar den egna lyckan."
1. Poängen med mitt resonemang var att påvisa att det är med förnuftet man har insett att MÄNNISKANS (alltså oavsett vilken människa det är) högsta värde är livet. För att applicera detta på dig själv MÅSTE du även applicera detta på alla andra, annars har du inte heller någon rätt till det. ALLA MÄNNISKORS RÄTT till strävan efter ett gott liv, inte en enstaka persons rätt (det är på det sättet man bör resonera med ett rationellt, logiskt samband). Det är just i egenskap av människa som du ger dig själv den rätten. Att inte applicera det på alla andra människor är att ge upp sitt egna liv och på det sättet dö i metafysisk mening.
Förövrigt gynnas en rationell människas lycka definitivt inte om man har offrat någon annan för att nå dit. Vem är glad över pengar man har stulit? (förutom irrationella människor). Faktum är att: Har jag inte skapat min egen lycka så är jag oftast heller inte lycklig (bla pga att man inser att man inte har rätt till lyckan.) Att offra någon skulle knappast hjälpa lyckan, snarare stjälpa den.
Det existerar ingen konflikt eller offer mellan just RATIONELLA människor. Att handla efter känslor, i korta perspektiv och bara för att man "vill" något är inte rätt. Och kommer man till den punkten att man måste offra någon, då säger en rationell människa "stopp, min vilja krockar med verkligheten. Bara för att jag vill ha något, har jag inte rätt till det."
Att säga att jag har tänkt och har kommit fram till att någon annan måste offras är att frångå hela poängen med Rands filosofi. När man offrar någon annan, då offrar man också sina egna rättigheter.
Dessutom, att offra någon annan för sin egna lycka är att frångå sin integritet och sitt självförtroende. Man erkänner indirekt att man är för dålig för att uppnå sin egen lycka, inte heller speciellt rationellt.
Återigen, A är A. Att säga att ens eget liv är det högsta värdet och ens högsta mål i livet är sin egen lycka, är samma sak som att säga att alla människor har rätt till det. Att hävda att endast "jag" har rätt till mitt liv och att söka sin lycka, ingen annan har det, går inte att härleda till "egoismen" och är inte logiskt. Det är i egenskap av att vara människa du har den rätten.
Summasummarum: Att påstå att man har rätten att offra någon annan för sin egen lycka, är att gå ifrån principen som har väglett en till varför man överhuvudtaget har rätt till sitt eget liv och detta som högsta mål i livet (Är A samma som B och B samma som C, så är också A samma som C). Och detta är återigen att dö i metfysiska betydelse.
2. "För det första är det här inte något argument för att en handling är felaktig om den leder till att någon annans liv offras. Möjligen kan det vara ett argument för att man inte bör handla så att andras liv offras. "
Återigen, måste man gå till sitt förnuft. Om jag ger upp mina rättigheter (vilket man gör om man offrar andra för sitt egen "lycka") får jag troligtivs inget "lyckligt" liv heller. Jag försökte bara illustrera att även OM man skulle frestas av att offra andra så är det inte speciellt rationellt.
Men ingen vet heller hur viktig en människa kommer bli för en i framtiden. Att säga att han inte är viktig i ett visst sammanhang är också att sänka sig til djurens nivå. Skillnaden mellan människor och djur är bla just det att vi kan planera över ett helt livsspann, leva som en rät linje inte som en cyklisk zombie. Alltså är det omöjligt att rationellt hävda att en människa ALDRIG kommer att vara till nytta för mig.
Men det högsta värdet som livet då har, och som skall appliceras på alla, är inte tillräckligt högt i vissa situationer enligt rand (The ethics of emergencies):
“If the person to be saved is a stranger, it is morally proper to save him only when the danger to one’s own life is minimal; when the danger is great, it would be immoral to attempt it: only a lack of self-esteem could permit one to value one’s life no higher than that of any random stranger.
Hon är inte på något sätt konsekvent i sina skrifter, och hon motsäger sig själv många gånger.
” Att handla efter känslor, i korta perspektiv och bara för att man "vill" något är inte rätt”
Kan du bevisa att moraliska värden är objektivt sanna? Om du inte kan det så bygger ju våra moraliska ideal på inställningar, dvs. det kan inte vara genuint sant att det är fel att döda. Om allt i slutänden bygger på inställningar är det ju inte förnuftet i sig som bygger våra moraliska ideal utan känslor av att vissa argument är bättre än andra.
Att handla efter känslor kan då mycket väl vara rätt.
Rand moraliska princip har svårt att säga varför jag inte ska offra någon annan för min egen välfärd. Dessa värdeomdömen du använder till försvar ” …då har man också erkänt att andras liv inte heller bör offras för en själv av precis samma anledning” och etc. MÅSTE härledas ur hennes princip. Du kan inte stoppa in moraliska värdeomdömen från ingenstans för att försvara en princip som skall leverera moraliska värdeomdömen.
1. "Kan du bevisa att moraliska värden är objektivt sanna? Om du inte kan det så bygger ju våra moraliska ideal på inställningar, dvs. det kan inte vara genuint sant att det är fel att döda. Om allt i slutänden bygger på inställningar är det ju inte förnuftet i sig som bygger våra moraliska ideal utan känslor av att vissa argument är bättre än andra.
Att handla efter känslor kan då mycket väl vara rätt."
Agerar en zombie eller sömngångare efter moraliska ideal? Vi "känner" först men sedan ifrågasätts denna känsla av vårt förnuft. För att det överhuvudtaget ska kunna kallas moral MÅSTE det godkännas av förnuftet. En planta eller ett djur avger inte moraliska omdömen och innehar heller inte ett förnuft. Men människan bör inte sänka sig till djurens nivå...
Hur kommer du fram till, vad som är moraliskt resp omoraliskt? Utan bearbetning? Låta känslan styra ditt liv och vad du anser är rätt och inte rätt?
För att vara en moralisk varelse MÅSTE man handla efter sitt förnuft (som behandlar känslor och instinkter) och förnuftet ska vägledas av logiken (A är A). Människan är en människa just tack vare hennes förnuft och endast om vi handlar logiskt. Gör vi inte det degraderar vi oss själva till att vara just sömngångare eller zombies. Då finns det heller ingen moral.
Att följa logikens lagar är just att vägra offra andra för en själv. Du pratar om en moral som bara känns fram. En sådan existerar inte. Utan att tänka igenom de känslor man frammanat handlar man inte efter moral, utan efter instinkter (ingenting som är att rekommendera om man vill överleva och den här gången både i bokstavlig och metafysisk mening.... Kort sagt: Utan förnuft existerar inga moraliska omdömen.
Känner man att man vill döda någon för att man själv ska få det bättre, vad gör man? Man söker svar i det enda "mänskliga" som finns, förnuftet. Följer förnuftet logikens lagar (vilket man bör göra för att fortsätta vara människa, se tidigare resonemang på bloggen)kommer man inte fram till att man bör döda. Att påstå att moralomdömen härstammar från känslor är sant, men det är förnuftet, med hjälp av logiken som talar om om de är rätt eller inte.
2. "Men det högsta värdet som livet då har, och som skall appliceras på alla, är inte tillräckligt högt i vissa situationer enligt rand (The ethics of emergencies):"
För det första är det exemplet du tar upp inte att offra någon annan. Att offra någon är att använda sin egen förmåga för att döda honom, plagiera hans texter, stjäla hans pengar etc. Den enda man "offrar" vid en sådan situation är sig själv, genom ett aktivt ställningstagande för att allvarligt riskera sitt liv. Har du inte försatt mannen i faran har du heller inte offrat honom. Han hade varit i livsfara även om du inte hade varit där (objektiv verklighet)
I den essä du hänvisar till påpekar Rand också: "A rational man does not forget that life is the source of all values and, as such, a common bond among living beings (as against inanimate matter), that other men are potentially able to achieve the same virtues as his own and thus be of enormous value to him. This does not mean that he regards human lives as interchangeable with his own. He recognises the fact that his own life is the source, not only of all his values, but of his capacity to value. Therefore, the value he grants to others is only a consequence, an extension, a secondary projection of the primary value which is himself".
Nathaniel Branden: "The respect and goodwill that men of self-esteem feel toward other human beings is profoundly egoistic; they feel in effect: 'other men are of value because they are of the same species as myself'. In revering living entities, they are revering their own life. This is the psychological base of any emotion of sympathy and any feeling of "species solidarity".
I nödsituationer är det alltså "mänskligt" att försöka rädda andra människor. Det är dock inte mänskligt att försöka rädda två totala främlingar framför din son (som altruismen och utilitarismen hävdar). Handlar man efter förnuftet och logiken bör man försöka rädda andra okända människor MEN inte till priset av att du dör.
Men det du talar om bevisar ju inte att moraliska värden är sanna. Men strunt sak samma.
“För att det överhuvudtaget ska kunna kallas moral MÅSTE det godkännas av förnuftet”
1. Barn i unga åldrar kan utföra handlingar som vi mycket väl kan se som moraliska. Varför då? Kan de verkligen använda förnuftet på ett sådant prövande sätt?
2. Många människor har handlat moraliskt beundransvärda i krissituationer. Varför då? Många psykologer anser att förnuftet är klart degraderat i en paniksituation.
3. Djur, som exempelvis hundar, räddar då och då människor i nöd och utan att ens vara tränade till det. Varför då, de har inget förnuft, vad driver dem?
Vi kanske inte kan kalla dem moraliska, men de har utfört en handling vi anser vara moraliskt beundransvärt.
Du får problem när du blint tror att en moralisk handling förutsätts av förnuftet.
Vi har en massa exempel i vår vardag som visar att det inte alltid är så.
Och oavsett vi kalkylera – men förnuftet – vilken handling vi bör göra i en given situation, är det inte förnuftet som motiverar oss till att göra handlingen. Jag kan hålla med om att förnuftet kan vara användbart, men inte nödvändigt.
Jag vet att texten inte handlar om att offra någon. Ville bara visa att tanken om att liv är det högsta värdet inte alltid är det. Här är ju min subjektiva uppfattning om risker kalkylerat med min välfärd mer betydande än livets värde.
“I nödsituationer är det alltså "mänskligt" att försöka rädda andra människor”
Ja, och det beror på hur jag upplever riskerna kontra min välfärd. Anser jag faran för stor, ska jag strunta i att rädda någon och även säga mig handlat moraliskt korrekt.
(1)."Men det du talar om bevisar ju inte att moraliska värden är sanna. Men strunt sak samma."
Det jag talar om är att det enda som skiljer människan från andra varelser är hennes förnuft. Att agera utan att tänka är inte mänskligt och ingenting som fick oss att komma dit vi är idag. Handlar man efter en tro på att sitt egna liv är det högsta värdet man har, att verkligheten är objektiv (tjatigt men sant, att A är A) och inse orsakssamband så finns det en objektiv etik och moral.
Detta är en människas A och O för att överleva, i det korta perspektivet metafysiskt och i det längre även fysiskt. Man upphör annars att vara människa. Upphör man att vara människa, går det heller inte att prata om moral längre.
(2)"1. Barn i unga åldrar kan utföra handlingar som vi mycket väl kan se som moraliska. Varför då? Kan de verkligen använda förnuftet på ett sådant prövande sätt?
2. Många människor har handlat moraliskt beundransvärda i krissituationer. Varför då? Många psykologer anser att förnuftet är klart degraderat i en paniksituation.
3. Djur, som exempelvis hundar, räddar då och då människor i nöd och utan att ens vara tränade till det. Varför då, de har inget förnuft, vad driver dem?
Vi kanske inte kan kalla dem moraliska, men de har utfört en handling vi anser vara moraliskt beundransvärt."
För det första finns det mängder av exempel där människor (och säkert barn) i situationer har handlat efter instinkt, som sagt åt dem att strunta i att försöka rädda någon eftersom risken för sitt eget liv är alltför stor. Dessa ångrar inte sällan senare att de inte försökte hjälpa till (vilket är ett tydligt exempel på där människans högsta värde, sitt eget liv, står i motsättning till de altruistiska idealen). Detta är ett exempel på den skuld altruismen kan få människor att känna över sina egna liv. En instinkt kan alltså lika gärna gå emot den moral som människor är inpräntade med (altruismen). Har barnen då agerat omoraliskt? Med detta följer inte att instinkten har med moral att göra (lika litet som när barnen agerar "moraliskt beundransvärt").
Nej du har rätt, vi kan inte kalla djurens handlingar moraliska för de har inget med moral att göra. Bara för att ens instinkter händelsvis råkar ha rätt (vilket inte de exemplen du tar upp ens behöver betyda) så innebär inte det att man ska ge upp sin tanke. Bara för att sömgångaren väljer vägen bredvid stupet en gång är inget skäl för honom att inte vakna och tänka över vilken väg som leder honom till säkerhet.
Djur är definitivt inte moraliska varelser även om deras instinkter kan handla i ENLIGHET med våra moraliska värderingar. Barn är inte heller fullt ut moraliska varelser utan handlar mer efter instinkterna. Även om de råkat göra rätt efter ett infall skulle jag inte rekommendera ett barn att strunta i att tänka innan han/hon agerar när han/hon blir stor. Att agera efter dessa "altruistiska" instinkter du nämner, har säkerligen lett till att en del barn också har dött (eftersom risken för barnets liv var för högt för att kunna agera "heroiskt").
Dessutom, det du kallar "moraliskt beundransvärt", vad är det? Att utsätta sig för livsfara, för andras lycka? Sådan är altruismen.. Att agera om faran för eget liv är mindre. Sådan är den rationella själviskheten.
Diskussionen har barkat iväg åt de klassiska "katastrof" exemplen, där människor hela tiden behöver räddas.. Jag hänvisar till tidigare resonemang (och Rands samt Brandens diskussion) kring människans själviska vilja att rädda andra människor, som finns i hennes natur.
Jag kan också hålla med om att instinkterna kan spela en roll i krissituationer som kräver väldigt snabb aktion (även om jag tror att man hinner tänka otroligt mycket på bara någon sekund). Dessa handlingar vägleds dock inte av någon moral utan just av ett infall. Men sådana situationer är egentligen en ganska liten del av en människas liv. Därför är det onödigt att kedja sig vid sådana (som filosofin ofta gör).
(3)."Jag vet att texten inte handlar om att offra någon. Ville bara visa att tanken om att liv är det högsta värdet inte alltid är det. Här är ju min subjektiva uppfattning om risker kalkylerat med min välfärd mer betydande än livets värde. "
Vi är överens. Objektivismen har inget att göra med att "liv" per se är det högsta värdet. "Liv" är endast av värde FÖR en varelse. För dig är ditt eget liv det högsta, för mig är mitt eget liv det högsta. Du har endast det värdet i egenskap av att vara människa. Detta värde är alltså universellt för ALLA människor (erkänner du inte det kan du heller inte ha någon rätt till det eget liv som högsta värde och din egen "lycka" som mål eftersom du indirekt erkänner dig själv inte vara människa och upphör då ha med moral att göra). Om A är samma som B och C samma som b...etc.
Därför har du en skyldighet att inte offra andra för dig själv och en rättighet att inte behöva offra dig själv för andra. Att slänga sig framför en främling och skydda honom från en revolverkula är att offra sig själv. Att inte göra det är inte att offra honom (han hade blivit skjuten även om du inte varit där).
Att säga "liv" går inte utan att säga "en persons liv". Att säga jag värderar mitt liv högst av alla betyder inte att du inte värderar andras liv. Allt liv rangordnas i en värdehiearki med ditt liv överst. Dock går det inte logiskt att hävda att du får göra vad du vill med de andras liv för att gynna ditt eget DÄREMOT finns det heller inget som säger att du BEHÖVER AGERA för att ge upp ditt eget liv för andras. Det du benämner som "livets värde" (jag skulle kalla det "livets hierarki") är just det du upprätthållt när du faktiskt struntar i att utsätta dig för total livsfara för en total främling.
(4)"Du får problem när du blint tror att en moralisk handling förutsätts av förnuftet.
Vi har en massa exempel i vår vardag som visar att det inte alltid är så.
Och oavsett vi kalkylera – men förnuftet – vilken handling vi bör göra i en given situation, är det inte förnuftet som motiverar oss till att göra handlingen"
En moralisk handling förutsätter definitivt förnuftet. Återigen, bara för att ett infall råkar stämma överens med våra moraliska bedömningar är det inte en moralisk handling. För att den ska vara det måste man ha TÄNKT att handlingen faktiskt är RÄTT att utföra. Vi har de mest konstiga saker i vårt innersta som vårt överjag skyddar oss ifrån. Bara för att en sådan sak slipper ut utan tillsyn och den råkar sammanträffa med moraliska värderingar är den inte moralisk, precis som hundarna du beskrev.
(5) "Ja, och det beror på hur jag upplever riskerna kontra min välfärd. Anser jag faran för stor, ska jag strunta i att rädda någon och även säga mig handlat moraliskt korrekt."
Ja. Men du måste också ta med hur mycket personen ifråga betyder för ditt eget liv. Det finns faktiskt exempel på att det kan vara rationellt att riskera hela sitt liv för en människa. Ponera att en man ser sin fru (som han älskar djupt) som håller på att drunkna. Han kan inte tänka sig ett liv utan henne och i sådana fall är det helt riktigt att utsätta sig för livsfara för att rädda henne (en helt igenom självisk handling).
Att riskera sitt liv för att göra uppror mot en diktatur är inte att offra sitt eget liv. Allt beror på hur man värderar sitt liv. Vill jag överhuvudtaget leva under en diktatur och under de förhållanden som råder där? Blir svaret nej, är det ytterst rationellt att riskera att dö för att bli fri. Om man sen dör har man inte offrat sin lycka eller liv (man ville ju inte leva under de omständigheter som rådde)..
Det är sant att mina exempel inte bevisar att moral har med instinkt att göra, men det är heller inte min avsikt att göra det. Samtidigt så är jag inte säker om dessa exempel behöver handla om instinkter (kanske i hundens fall). Du talar om en inpräntad altruism. Om det nu är sant, så har vi väl ideal som vi också handlar efter i situationer då förnuftet inte är tillgängligt. Att vi faktiskt gör och vill göra en handling kan väl då ses som en moralisk handling om nu situationen tillåter en sådan. Om den sedan är fel eller rätt är ju en annan sak. Det jag vill komma till är att förnuftet inte behöver ligga till grund för att begå en moralisk handling. Hur blir det annars med människor som inte kan bruka sitt förnuft på ett effektivt sätt? Om de inte kan vara moraliska agenter, kan vi heller inte klandra dem.
”Ja. Men du måste också ta med hur mycket personen ifråga betyder för ditt eget liv. Det finns faktiskt exempel på att det kan vara rationellt att riskera hela sitt liv för en människa. Ponera att en man ser sin fru (som han älskar djupt) som håller på att drunkna. Han kan inte tänka sig ett liv utan henne och i sådana fall är det helt riktigt att utsätta sig för livsfara för att rädda henne (en helt igenom självisk handling).”
Det tycks även kunna vara irrationellt att riskera livet:
Om det är en stor risk att jag själv drunknar, så är det en liten chans att jag klarar att rädda henne. Om jag låter henne dö kommer jag att lida oerhört, men eftersom jag är en förnuftig varelse, vet jag att det går att ”bota” mitt lidande genom piller och hjälp från psykiatrin. Ingen kommer att klandra mig för att jag lät henne dö, då situationen var allt för svår för mig att hantera. Mina vänner kommer att stödja mig. Kärlek är i sin tur bara en känsla av samhörighet, det går att hitta en ny fru. Jag bör låta henne dö.
Enligt Rand har jag här handlat moraliskt korrekt. Jag ser det som problematiskt.
(1)"Du talar om en inpräntad altruism. Om det nu är sant, så har vi väl ideal som vi också handlar efter i situationer då förnuftet inte är tillgängligt."
För det första: De flesta har någon gång tänkt hur man ska handla i nödsituationer i förväg och kommit fram till något svar (med sitt förnuft) och på det sättet är förberedda när situationen väl kommer. Vid sådana situationer handlar därför människan faktiskt enligt sitt förnuft i den situationen (återigen människan med ett integrerat liv, inte lösryckta situationer). DÅ kan man prata om att en människa har agerat efter moral.
Jag talar om att altruismen är inpräntad i vårt förnuft via det intellektuella klimat som rått under väldigt lång tid inte i våra instinkter eller infall. Infallen resp instinkterna har ingenting med altruism att göra. Infallen och instinkterna kan lika gärna vara att sticka kniven i någon, som att rädda någon. MEN detta är inte moral.
Moraliska handlingar kan endast existera om en människa, frågat sig själv: "Vad är det rätta/felaktiga att göra i denna situation?" och därefter agerar. En människa som handlar efter de infall som du pratar om kan därför inte genomföra en moralisk/omoralisk handling. Moral kräver just att man handlar efter vad man tror är rätt eller fel(oavsett om man tror på altruism, rationell själviskhet, Nietschiansk egoism eller vilken annan etik man vill). Utan tanken och förnuftet är det omöjligt att ha avgjort en sådan tvist. Det du pratar om är resultatet av en handling, jag pratar om själva initierandet av en handling.
Psykoanalysen beskriver människan som i den djupaste grunden irrationell (alltså människan som djur med hennes instinkter och infall). I det innersta av oss (i jaget) rör sig de mest absurda sakerna som överjaget sedan försvarar oss mot. Som sagt, ibland slipper saker från det undermedvetna ut utan att genomgå överjaget (i ett grovt förenklat resonemang). Ex sömngångaren som mördar någon men inte är vid medvetande och ibland när människor räddar någon eller springer därifrån).
Men detta är INTE moraliska handlingar. Dessa handlingar är inte moraliska eftersom de egentligen inte tillhör den del av människan som är kapabel till etik och moral. Tänker man inte kan man aldrig handla moraliskt. Men har man faktiskt vägrat att tänka, då har man också avsagt sig sitt liv och sin roll som människa.
Du har dock en poäng i att vårt förnuft är mer svårtillgängligt i vissa situationer. Man bör dock alltid STRÄVA efter att försöka använda det. Aldrig kan en människa ge upp sitt förnuft med en endaste motivering. Är det någon strid en människa måste ta så är det för sitt förnuft, för sin kapacitet till etik och moral, ja helt enkelt den strid som krävs för att överleva som moralisk varelse (och fysisk).
Därför BÖR man försöka fundera ut hur man SKULLE agera i olika nödsituationer enligt den moralkodex man går efter. När händelsen väl kommer står man bättre förberedd än vad man gjorde innan. En rationell människa bör alltså försöka vara moraliskt förberedd. Att tänka "sådant händer inte mig" (primitiv försvarsmekanism) eller liknande, är definitivt inte rationellt eller själviskt utan bara ignorant mot sig själv. Det hjälper en aldrig när man väl de facto har hamnat i en nödsituation.
Kärnan är alltså följande:
MÄNNISKAN ÄR IRRATIONELL MED POTENTIAL TILL ATT BLI RATIONELL VIA SITT FÖRNUFT. ATT VÄGRA ANVÄNDA FÖRNUFTET ÄR ATT AVSÄGA SIG SITT EGET LIV OCH SIN MORAL. EN RATIONELL MÄNNISKA FÖRSÖKER ALLTID I FÖRVÄG TÄNKA UT HUR HON SKA AGERA I SÅDANA KAOTISKA SITUATIONER SOM NÖDSITUATIONER ÄR. PÅ DET SÄTTET BLIR DET ENKLARE ATT KUNNA AGERA EFTER MORAL (FÖRNUFTET) OCH INTE INFALL ELLER INSTINKTER, SOM KAN SLUTA HUR SOM HELST.
(2) "Hur blir det annars med människor som inte kan bruka sitt förnuft på ett effektivt sätt? Om de inte kan vara moraliska agenter, kan vi heller inte klandra dem."
För det första vet vi aldrig om de inte är kapabla till att tänka, eller om de bara har vägrat att göra det (vilket händer väldigt ofta). Och nej, är det så att en person som inte är vid sina sinnens fulla bruk (jag pratar inte om berusning av diverse droger, då sådant är totalt självförvållat och man då är ansvarig att man överhuvudtaget har druckit). Man vet att detta påverkar förnuftet), då kan vi inte döma honom att han har agerat EFTER moral.
Exempelvis kanske en grovt förståndshandikappad människa inte kan sägas ha handlat efter moral (givet att hans förnuft faktiskt är inkapabelt att resonera) MEN vi kan fortfarande se hur denna aktion ter sig med Vår moralkodex (precis som man kan med hundarna och barnen). Vi kan döma en handling som moralisk eller omoralisk men vi kan inte hävda att människan som begått handlingen har AGERAT efter en moralkodex.
Märk väl att jag INTE anser att människor är irrationella när de inte använder ett förnuft de inte har. Det är de människorna som HAR ett förnuft MEN VÄGRAR att använda det, det är här vi kan säga att han har handlat irrationellt och givit upp sitt liv. Det är just därför vi kan hävda att en normal man är moraliskt skyldig om han vägrar handla efter sitt förnuft (han vägrar då handla moraliskt) och istället efter infall (egentligen är resultatet av hans handlande inte primärt). En man som säger "jag har inte tänkt, jag bara kände något som fick mig att göra det", har inte agerat efter moral men går att döma just därför ATT HAN VALT BORT MORALEN.
Däremot är det svårt att döma en grovt förståndshandikappad man moraliskt (återigen givet att hans förnuft inte är brukbart) för samma sak.
(3)."Om det är en stor risk att jag själv drunknar, så är det en liten chans att jag klarar att rädda henne. Om jag låter henne dö kommer jag att lida oerhört, men eftersom jag är en förnuftig varelse, vet jag att det går att ”bota” mitt lidande genom piller och hjälp från psykiatrin. Ingen kommer att klandra mig för att jag lät henne dö, då situationen var allt för svår för mig att hantera. Mina vänner kommer att stödja mig. Kärlek är i sin tur bara en känsla av samhörighet, det går att hitta en ny fru. Jag bör låta henne dö.
Enligt Rand har jag här handlat moraliskt korrekt. Jag ser det som problematiskt."
1. Att du skulle vara en rationell människa som tror att livet går att "bota" bort med prozac och andra medel är inte sant. Du kanske är en "rationaliserande" människa, dvs du försöker rationalisera bort det faktumet att du inte älskar din fru tillräckligt för att riskera livet för henne. Men att tro på ett liv utan varken glädje eller sorg är att inte tro på livet. Det är att tro på ett liv som en zombie. Det är att tro på livet som en metafysisk död.
2. Att kärleken bara skulle vara en känsla av samhörighet är det mest irrationella man kan tänka sig. Kärleken är en hyllning till den person som motsvarar dina egna värden bäst. Det du anser vara bra värden innehas av en annan person och därför skänker du denna din kärlek (och vice versa). Vad ser du då egentligen när du ser värden hos en annan person, som DU anser vara de högsta. Du ser spegelbilden av DIG SJÄLV.
Kärleken är det mest egoistiska, själviska man kan tänka sig. Att säga att det är en "känsla av samhörighet" då är det ingen kärlek, snarare en irrationell längtan efter kärlek.
Pga av detta kan man hävda att när du inte försöker rädda en kvinna du älskar (med en riktigt självisk kärlek, inte med "en känsla av samhörighet"), en kvinna som delar dina högsta värden och som egentligen är en SPEGELBILD av dig själv.. Vem hjälper du då? Inte är det dig själv iaf.
Att hävda att lidandet du genomgår är ett sätt för att bevara ditt eget liv som högsta värde genom att bli känslomässigt avtrubbad via prozac, är en otroligt irrationell handling. Den enda du offrar när du offrar en person som du älskar djupt, ÄR DIG SJÄLV. Här är det din skyldighet gentemot dig själv att då försöka med hela livet som insats att försöka rädda henne. För alternativet till den död du kan möta i försöket att rädda henne, är inte livet. Det är en metafysisk död.
Är det så att du faktiskt älskar din fru djupt (i den själviska bemärkelsen) så var det väldigt irrationellt att agera efter de andra alternativen du la fram.
Antingen älskar du henne så djupt som du säger (själviskt) och handlar otroligt irrationellt. Eller så älskar du henne inte alls, utan bara med benämningen "kärleken är bara en samhörighet". Då var det rationellt att handla som du gjorde, MEN inte rationellt att må dåligt över det.
Alltså: MED DE PREMISSERNA DU STÄLLER UPP ÄR HANDLINGEN ALLTID IRRATIONELL. ANTINGEN FÖR ATT DU INTE AGERAR ELLER FÖR ATT DU MÅR DÅLIGT ÖVER ATT DU INTE AGERADE. DU KAN INTE HA KAKAN OCH ÄTA DEN.
3. Objektivismen kommer aldrig ge dig ett svar på hur mycket du verkligen älskar din fru. Oavsett hur mycket du faktiskt gör det bör du alltid gå till ditt förnuft tidigare dvs Hur skulle jag agera OM min fru håller på att drunkna? Inte ljuga för sig själv, endast resonera hur stor risk du själv är beredd att löpa för att rädda henne. Hur mycket betyder hon för dig?
Detta är frågor som varken Rand eller någon annan kan hjälpa en människa att svara på. Det är endast människan i fråga (med sitt förnuft) som kan. Att vägra göra det är att inte att slippa ifrån lidandet, eftersom verkligheten fortfarande är OBJEKTIV och kommer ifatt dig. Att vägra förstå, att vägra VERKLIGHETEN är inte någonting annat än att begå metafysiskt självmord. Ett självmord som tyvärr har möjlighet att skapa mycket större lidande än den fysiska varianten.
gabe:
Du verkar vara väl förtrogen med Rands filosofi. Det skulle vara intressant att höra om du håller med om min tolkning av Rands riktighetskriterium i mitt nya inlägg.
Skulle inte riktigt kalla mig väl förtrogen med Rands filosofi, snarare i en pågående process för att bli det..
Ditt resonemang ser riktigt ut. Den konsekventialistiska principen bör som du säger bedömas efter en rangordning av utfall. Härmed kan dock inte härledas att jag exempelvis får mörda för att maximera utfallet (vilket visserligen är en motsägelse mot sitt förnuft). Frångår man "standarden" har man dels ingen rätt till sitt eget liv som mål och mening, dels är man heller ingen människa i metafysisk mening.
Det är kanske också viktigt se att Rand differentierar "standard" och "purpose" för värden. Standarden för värden bör vara människans liv. Meningen med värden bör vara ens eget liv.
Skillnaden mellan standard och mening/mål är följande. Standarden är abstrakta principer som är gemensamt för alla människor, en måttstock för att kunna uppnå ett specifikt mål/mening. Det som behövs för att människan ska kunna överleva i egenskap av att just vara människa är alltså den princip som är gemensam (handla efter förnuftet). Målet och meningen är att applicera denna princip på ett konkret mål, sitt eget liv som rationell människa (rationell eftersom detta följer av standardens mått) och tillhör varje människas individuella uppgift. Därav följer att inse den objektiva verkligheten och bearbeta den, A är A, logik etc.
Ditt axiologiska resonemang ser också ut att vara riktigt. Dock så anser jag själv att den perfektionistiska teorin är något motsägelsefull. Ens liv blir bättre men ens välfärd ökar inte? Materiell välfärd är definitivt inte det enda man bör sträva efter i sina val. Lycka ligger som tur är inte bara i materia.
Det moraliska omfånget stämmer också. Det HÖGSTA värdet i omfånget bör definitivt vara sitt eget liv men detta är ju inte det enda som omfattas av det. Värdehierarkin placerar det egna livet högst upp och allting som hamnar under livet i hierarkin, utgår ju i sig från det egna livet.
En person bör alltså också handla efter att tillgodose de underliggande värdena som gör det högsta av alla värden, personens eget liv, bättre. Med detta synsätt ligger ju inte bara ens eget liv i omfånget även om det ultimata resultatet av handlingarna strävar efter att förbättra ens eget liv.
Slutligen håller jag även med om ditt riktighetskriterium. Målet och meningen är alltid sitt egna liv, även om andra, underliggande värden i hieararkin (exempelvis vänners) förbättrar det högsta värdet, det egna livet. Vänner har man för att man mår bra utav det. De man inte mår bra av att vara med är heller inte ens vänner.
Man bör dock vara noga med att applicera dessa kriterium efter Rands syn på "Man qua Man" dvs Människans överlevnad som människa. Rand differentierar "Homo Sapiens" från Människa. För att upprätthålla sin status som Människa måste man använda sin hjärna och förnuft.
Tar man dessa kriterium lösryckta kan det se ut som om Rand också kan förespråka att offra andra för sig själv, vilket inte en rationell människa kan göra.
Resultaten följer logiskt av Rands grundsyn på människan och människans, enligt henne, enda absolut, förnuftet. Vägrar man använda det och applicerar standarden för värden endast på sig själv, då är man heller ingen Människa.
Därför måste man se hennes teori som en integrerad helhet och inte lösryckta ur dess sammanhang (vilket förövrigt också gäller sitt egna liv).
Skicka en kommentar