Kinesiska dissidenter om Hongkong

I natt vid midnatt firar Hongkong tioårsminnet av återföreningen med Kina. Dagarna före återföreningen intervjuade jag några kinesiska dissidenter. Det följande är skrivet för tio år sedan.

"Vi var inte ute efter att 'störta' någon. Vi ville bara ha litet mer rättvisa." Zheng Hongbin (fingerat namn) oroar sig inför Hongkongs överlämnande till Kina. Han har redan gjort allt han kunnat för att komma utomlands. Utan framgång. Nu återstår inget annat än att vänta, och hoppas att den kinesiska regimen står vid sitt löfte om "ett land, två system".

Vi sitter på en liten gaturestaurang sent på kvällen i Hongkong. "Det finns inte så många sådana här ställen kvar i Hongkong", säger Zheng. "Det är bättre i Fastlandskina." Han längtar tillbaka. Sedan Zheng flydde till Hongkong för några år sedan har han inte träffat sin familj. Han lämnade Kina efter att ha suttit häktad för att han var aktiv i fackföreningsrörelsen.

Hur det kommer att gå med Deng Xiaopings gamla löfte om "ett land, två system" oroar inte bara min kinesiske vän. Jag har pratat med flera kinesiska dissidenter i exil om den här frågan.

Mo Lihua lever som politisk flykting i Sverige. Hon fängslades efter att ha hållit ett tal till minne av dem som dog under massakern 4 juni 1989. Hongkongs införlivande kommer att påverka Kina i positiv riktning, anser hon. Oppositionen i Kina är fullständigt tystad. Alla aktiva regimkritiker sitter antingen i fängelse eller befinner sig i exil. Då kommer plötsligt sex miljoner ny medborgare. Medborgare som har vant sig vid rättsstyre och frihet.

Hongkongs populärkultur utövar ett oerhört inflytande på ungdomar i Kina -- kläder, filmer och popmusik. Mo Lihua tror att Kinas nya generation också kommer att vilja ha hongkongbornas politiska friheter.

En tibetansk dissident, som jag känner, håller med om att Hongkong kommer att påverka Kina. Men just därför, tror han, kommer inte Beijingregimen att bevara de politiska friheterna i Hongkong. Om regeln "ett land, två system" gäller för Hongkong, så kan shanghaiborna kräva att samma regel ska gälla i deras stad. Makthavarna kommer att stå försvarslösa inför den här logiken.

Vi kan inte ta för givet att de medborgerliga friheterna kommer att respekteras i Hongkong. Världens demokratier måste bevaka situationen. Tyvärr verkar de redan ha givit upp. Wei Jingsheng, som snart suttit i fängelse i 20 år för sina politiska åsikter, behandlas allt sämre. Han sade nyligen: "Kina känner att det nu kan göra vad det vill med mig och andra dissidenter [...] USA och andra Västländer har gett efter och har slutat att kritisera Kina."

Ett (i och för sig positivt) tecken på att Hongkong har blivit som en annan kinesisk stad är att korrupta kinesiska ämbetsmän har slutat att investera sina mutpengar här. En kinesisk regimkritier, som jag pratat med, tror att Hongkongs fastighetspriser kommer att stiga långsammare, när barnen till Kinas partipampar letar efter "säkrare" städer att placera sina rikedomar i.

Det är inte bara dissidenters liv som påverkas när Hongkong blir en del av Kina. Alla drabbas av självcensuren som redan tillämpas i media, skolbarn påverkas av att historieböckerna skrivs om och stämningen förändras av åsiktsregistreringen, som bedrivs av Hongkongs alla nya spioner.

När jag frågar Zheng var han helst skulle vilja bo -- i Hongkong eller hemstaden i Kina -- svarar han: "I Kina, om de bara gav mig litet utrymme att existera".
_____
Nyckelord (Bloggar): Hongkong, Kina

Polisen spelar Beethovens "Femma"

Så här skrev jag i Amnesty Press för tio år sedan. Den princip för Amnestys arbete som jag nämner i inledningen har avskaffats, men Hongkong-kontoret finns kvar. Jag jobbade själv där så sent som år 2001. Det här är det andra inlägget inför tioårsdagen på söndag.

Amnestys princip, att medlemmar inte adopterar samvetsfångar i det egna landet, gör livet svårt för sektionen i Hongkong. Samtidigt är det den principen som över huvud taget möjliggör arbetet för mänskliga rättigheter. De som engagerar sig i Hongkong vill arbeta för att förbättra den dystra situationen i Kina. Därför är det svårt att värva medlemmar.

Medlemsantalet ökade efter massakern i Beijing
Idag har Hongkongsektionen 300 medlemmar. Det fanns 160 medlemmar före massakern på Himmelska fridens torg. Under 1989 ökade de till 500. Trots det anser Helena Hung, som var styrelseorförande i slutet av 80-talet, att principen om arbete för det egna landet gör mer nytta än skada -- sektionen kommer att kunna fortsätta att arbeta som vanligt efter återföreningen med Kina.

Det finns också andra förklaringar till det låga medlemsantalet. Hongkongborna vill inte gärna registrera sig som medlemmar i politiska organisationer. Trots att Hongkongs Democratic Party fick 65% av rösterna i valet till den lagstiftande församlingen, har de bara ungefär dubbelt så många medlemmar som Amnesty. Det berättar Robyn Kilpatrik, Hongkongsektionens förra ordförande.

Polisen spelade Beethoven för demonstranterna
Även om Amnesty kommer att kunna fortsätta sitt arbete finns det mycket att oroa sig för i Hongkong. När demonstranter skanderade "Ner med Li Peng!" utanför den byggnad där ceremonin hölls natten mot 1 juli, överröstades de av Beethovens femte symfoni. En taleseman för polisen försvarade sig med att polisen varit under stor press och behövde lyssna på musik för att slappna av!

Talande tystnad
Ett annat illavarslande tecken är den självcensur som har drabbat media och frivilligorganisationer. Den svenske prästen Lennart Hamark, som arbetat i Hongkong i snart tio år, bevittnade ett exempel. Under det Lutherska världsförbundets generalkongress, som hölls i Hongkong efter överlämnandet, vägrade delegaterna från Hongkongs kyrkor att godta två kritiska meningar om situationen i Kina. Kongressen valde att inte skriva någonting över huvud taget om Kina och Hongkong. Hamark säger att det här förmodligen inte skulle ha hänt för sex månader sedan: "tröskeln har definitivt höjts".

Stöd från norska Amnesty
Att förebygga kränkningar av de mänskliga rättigheterna är ett viktigt mål för Hongkongsektionen. Angela Lee arbetar heltid med att undervisa om mänskliga rättigheter. Hennes arbete ingår i Norska sektionens projekt "Teaching for freedom". Hon säger att det gäller att göra människor medvetna om att mänskliga rättigheter har med deras vardag att göra: "det handlar om att kunna gå till sitt tempel eller sin kyrka".

Förutom Angela Lee har sektionen ytterligare en heltidsanställd: Albert Lai, 22. Han arbetar med administration och översättningar. Amnestys internationella sekretariat (IS) har också ett kontor i Hongkong, som ligger vägg i vägg med Hongkongsektionen. På IS-kontoret arbetar en av Amnestys Kina-forskare.

"Keep an eye out for us!"
Det är viktigt att fortsätta att följa utvecklingen i Hongkong. Försämringar i medborgerliga och mänskliga rättigheter kan komma att ske gradvis. Albert säger på sitt litet blyga och underfundigt återhållsamma sätt: "Principen om arbete för det egna landet är mycket bra. Den gör att Hongkongkontoret kan fortsätta. Men vi uppskattar andra sektioners arbete för Kina." Robyn Kilpatrik instämmer: "Keep an eye out for us!"
_____
Nyckelord (Bloggar): Amnesty International, Kina, Hongkong

Hongkong för tio år sedan

För exakt tio år sedan var jag i Hongkong. Eftersom tioårsminnet av överlämnandet infaller på söndag återger jag några texter jag skrev, som volontär för Amnesty International.

Mitt starkaste minne från Hongkong är Martin Lees sista presskonferens. Det var på eftermiddagen dagen före Hongkongs överlämnande till Kina. I en demokrati skulle Martin Lee ha varit landets statsminister, men nästa dag skulle han inte ens släppas in i den lagstiftande församling, som folket valt honom till. Han talade om att han tänkte gå ut på balkongen till parlamentsbyggnaden, efter maktskiftet vid midnatt. Där skulle han tala till dem som valt honom. Om dörren var låst, skulle han klättra upp till balkongen på en stege. Ingen visste vad som skulle hända. Hur skulle polisen reagera? Skulle Folkets befrielsearmé ingripa?

Jag var med om många presskonferenser (även om ingen var lika gripande som Martin Lees), manifestationer och demonstrationer när jag följde maktskiftet i Hongkong för den Svenska sektionens räkning. Min uppgift var att hålla kontakt med svenska media och att sätta mig in i förhållandena för de mänskliga rättigheterna i det nya Hongkong.

Historiskt kyrkomöte
En av de mest överhängande farorna är självcensuren. Den drabbar både nyhetsmedia och frivilligorganisationer. Hotet märktes tydligt under mötet för Luterska världsförbundets generalförsamling, som hölls i Hongkong några dagar efter maktöverlämnandet. Mötet blev historiskt, eftersom inget uttalande publicerades om Kina och Hongkong; trots att situationen för kristna församlingar i alla övriga delar av världen kommenterades. Skälet för den här talande tystnaden var att de lokala Hongkongkyrkorna motsatte sig två kritiska meningar i avsnittet om Kina. De gjorde det av rädsla för att stöta sig med de kinesiska makthavarna.

Amnesty såg till att dödsstraffet avskaffades
Amnesty International spelar en viktig roll för att förebygga brott mot de mänskliga rättigheterna i Hongkong. Enligt Helena Hung, som var styrelseordförande i Hongkongsektionen i slutet av 80-talet, var Amnesty en av de viktigaste pådrivande krafterna för att avskaffa dödsstraffet. Ingen hade avrättats i Hongkong sedan 60-talet, men strafformen avskaffades inte i lag förrän 1992. Det var viktigt att ändra lagen innan Hongkong blev en del av Kina, eftersom de dödsdömda dittills benådats av den engelska monarken, och de nya härskarna i Beijing kanske inte skulle visa samma misskund.

Idag lägger Hongkongsektionen ner mycket kraft på utbildning i mänskliga rättigheter. Samtidigt har Amnestys internationella sekretariat (IS) stationerat en forskare i Hongkong. Både sektionen och IS kommer att fortsätta sitt arbete som vanligt (om än med högre krav på säkerhet). Vi kan stödja dem genom att vara vaksamma på vad som händer i Hongkong. "Keep an eye out for us", hälsar Robyn Kilpatrik, Hongkongsektionens förra styrelseordförande.

Martin Lee fick komma ut på balkongen efter midnatt den första juli. Han höll sitt tal på engelska och kantonesiska, och ingen ingrep. Presskonferensen som jag varit på var inte heller den sista. Några dagar senare samlade han alla ledamöter från det egna partiet för att skapa en "skuggregering", med uppgift att övervaka det nya parlamentet -- det som regimen i Beijing utsett. Martin Lees sista ord till de hemvändande journalisterna var en uppmaning om att inte glömma Hongkong.
_____
Nyckelord (Bloggar): Amnesty International, Kina, Hongkong

Tonspråk och filosofins ursprung

Det kinesiska samhället utvecklade framstående teknologi, politik och filosofi med ett tonspråk, och rönte lika stor framgång som samhällen i östra medelhavsområdet gjorde ungefär samtidigt med språk utan toner.

Så står det i både New Scientist och Telegraph. Påståendet låter vid första påseendet rimligt, men är förmodligen fullständigt felaktigt.

Tvivelsutan åsyftas den utveckling som ägde rum cirka ett halvt årtusende före vår tideräkning i Kina och Grekland. Det är bara det att kinesiskan då ännu inte blivit ett tonspråk (det är åtminstone, om än inte helt oomtvistat, vetenskapens nuvarande ståndpunkt). Dessutom hade grekiskan tonaccenter och borde därför inte klassas som ett språk utan toner (visserligen heller inte som tonspråk).

Tidskrifterna har fått uppgiften från lingvisterna Dan Dedieu och D. Robert Ladd, och citatet återfinns i deras presentation av den kontroversiella uppsatsen Linguistic tone is related to the population frequency of the adaptive haplogroups of two brain size genes, ASPM and Microcephalin.

Enligt Wikipedia hade kinesiskan ännu inte toner så sent som under perioden för "De stridande staterna" (戰國時期), alltså 400-200 f.v.t.. Först runt tiden för "De södra och norra dynastierna" (南北朝), på 400-talet (v.t.), utvecklades ändelsen "-s" till "avtagande ton" (去聲) och glottal klusil till "stigande ton" (上聲).

Att klassisk grekiska hade tonaccenter framgår till exempel av att Aristofanes använder dem i ett skämt i komedin "Grodorna" ("Βάτραχοι") 405 f.v.t.

-----
Nyckelord (Bloggar): Kina, kinesiska, lingvistik, tonaccent, tonspråk