Det kinesiska samhället utvecklade framstående teknologi, politik och filosofi med ett tonspråk, och rönte lika stor framgång som samhällen i östra medelhavsområdet gjorde ungefär samtidigt med språk utan toner.Så står det i både New Scientist och Telegraph. Påståendet låter vid första påseendet rimligt, men är förmodligen fullständigt felaktigt.
Tvivelsutan åsyftas den utveckling som ägde rum cirka ett halvt årtusende före vår tideräkning i Kina och Grekland. Det är bara det att kinesiskan då ännu inte blivit ett tonspråk (det är åtminstone, om än inte helt oomtvistat, vetenskapens nuvarande ståndpunkt). Dessutom hade grekiskan tonaccenter och borde därför inte klassas som ett språk utan toner (visserligen heller inte som tonspråk).Tidskrifterna har fått uppgiften från lingvisterna Dan Dedieu och D. Robert Ladd, och citatet återfinns i deras presentation av den kontroversiella uppsatsen Linguistic tone is related to the population frequency of the adaptive haplogroups of two brain size genes, ASPM and Microcephalin.
Enligt Wikipedia hade kinesiskan ännu inte toner så sent som under perioden för "De stridande staterna" (戰國時期), alltså 400-200 f.v.t.. Först runt tiden för "De södra och norra dynastierna" (南北朝), på 400-talet (v.t.), utvecklades ändelsen "-s" till "avtagande ton" (去聲) och glottal klusil till "stigande ton" (上聲).Att klassisk grekiska hade tonaccenter framgår till exempel av att Aristofanes använder dem i ett skämt i komedin "Grodorna" ("Βάτραχοι") 405 f.v.t.
-----
Nyckelord (Bloggar): Kina, kinesiska, lingvistik, tonaccent, tonspråk
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar