Det är rimligt att kalla Ayn Rand etisk egoist.Nationalekonomen
Danne Nordling skriver initierat om Ayn Rand på bloggen
Skattepolitik och samhällsfilosofi. Han hävdar att Rands normativa teori inte skall klassificeras som etisk egoism:
nej, hon är lika mycket mot etisk egoism som någon annan!
Egentligen spelar det ingen roll om vi räknar Rand som etisk egoist eller ej, utan den viktiga frågan är om hennes normativa tes är godtagbar. Jag tycker ändå att klassificeringen är rimlig, eftersom den tycks överensstämma med praxis inom filosofibranschen.
Vad beror det då på att Danne är oense med
Tännsjö,
Nozick och mig (alla de coola killarna)? Busenkelt: vi definierar helt enkelt begreppet "etisk egoism" olika. Dannes definition:
Med etisk egoism menas att man inte bara har rätt att tillgodose sina egna intressen utan också moraliskt alltid bör [Dannes kursivering] göra det.
Jag håller med Danne om att Rand inte är etisk egoist enligt den här definitionen, men det beror helt enkelt på att den är snävare än den definition som brukar användas. Följande definition ligger närmare etablerat språkbruk:
Etisk egoism är den typ av normativa teori som kännetecknas av att den föreskriver att den till vilken den vänder sig handlar så att hennes egen nytta främjas.
En skillnad mellan definitionerna är att den senare även inkluderar teorier som kombinerar principen om att främja den egna nyttan med andra principer. Enligt den här definitionen är Rands normativa teori etisk egoism. Dannes definition används av filosofer om ett specialfall av etisk egoism som kan kallas "stark egoism".
Rand säger att man främst bör främja sitt eget bästa, men att man i främjandet av detta inte bör hindra andra från att främja sitt bästa. Det här är en typ av etisk egoism som filosofen
Jan Österberg kallar "lexikalt ordnad svag etisk egoism" [
Self and others : a study of ethical egoism, s 144]. Nozick kallar den "begränsad egoism" [
Socratic Puzzles, s 261].